Ett äktenskap ska väl vara just i med och motgång och  i vått och torrt. Vi är bästa vänner som delar allt, vi är kära som fortfarande ser fram emot varandras sällskap, vi har drivit firma i många år tillsammans, vi har stångats med dina, mina och våra barn. Alla skillsmässosvårigheter som hängt efter i flera år, nya arbetssituationer, nya skolor. Svårigheterna har varit många men det svåraste har konstigt nog inte varit min sjukdom utan andra människors sätt att reagera på den. Vi blir lika ledsna varje gång. Att bli bortvald för att man är sjuk. Andras svårigheter med att hantera paniken över min sjukdom. Det har tagit så enormt hårt på oss båda. Människor som sagt att vi finns alltid här, men när verkligheten är hård inte ens håller för att prata om det som egentligen inte alls drabbar dem utan oss. Som drabbas av panik när vi nämner att VI/JAG måste gå igenom en ny behandling.