Att stå vid sidan om
Jag tänker ofta på hur det måste vara för min familj att stå vid sidan om och se mitt mående gå upp och ner. Ibland kan jag inte gå, ibland måste jag avlägsna mig från matbordet och kräkas. Ofta räcker orken inte till att göra allt det jag och de
drömmer om. Pga mig måste de hålla distans till andra och vi är mer isolerade än de flesta då Coronan och min sjukdom inte är en bra kombination.
Finns det något svårare än att stå vid sidan om. Få saker har gjort så ont för mig som när mina vänner eller min familj inte mår bra. Jag äter och sover knappt då utan hoppas bara kunna göra något för att förändra för den som mår dåligt. Det sista
jag vill är att mina nära ska känna så för att jag är sjuk.
Det är lätt att komma till en punkt när sjukdomen aldrig verkar vilja vända att man känner sig som en belastning.
Håret fortsätter att trilla men jag tror det beror på stress.
