Men först ska jag berätta om sorgen som varat tills nu. 

Det var december. Jag hade blivit lurad i ett projekt jag lagt all kraft och ork i. Det tog väldigt hårt. Någon jag såg som en vän svek mig på ett sätt jag inte trodde var möjligt. 

På det var det dags för en tuff cellgiftsbehandlingen som inte gick så bra. Jag blev extremt dålig. Jag var ganska deppig men så en kväll skulle en av våra bästa vänner komma på middag och till en början blev det en väldigt lyckad kväll. Många skratt och allt som behövdes för oss för att glömma för en stund hur jobbigt allt annat var. Men så plötsligt så såg vi att vår älskade Lexie, en svart schäfer som var min bästa vän låg på golvet och verkade ha svårt att andas. Vi fick snabbt avsluta middagen och åka in med henne. Hon skulle bli kvar över natten men det blev tre nätter och det konstaterades att hon hade cancer. Det fanns inget att göra. Sorgen var för stor för att hantera. Jag stängde av helt. Vi åkte på en länge planerad semester. Det var som om det inte hänt som om Lexie och jag skulle ses när vi kom hem. Livet blev extremt tungt utan min bästa vän. Lexie var ingen lätt hund. Hon var en enmans hund. Hon gillade inte de flesta män. Hon kände tydligt vilka som gick att lita på eller inte. Hon väckte mig på nätterna när jag var på väg in i diabetes koma. Hon hade stenkoll på allt! Jag älskade henne så otroligt mycket. 

Jag kommer skriva mer om allt som hänt det har bara varit så tungt så jag har inte ens orkat skriva om det! 

Kram så länge, tack för du läser!