Efter mina förlossningar har jag alltid tänkt; wow tänk att så många kvinnor gått igenom precis det här. Vilka hjältar de alla är. Precis så tänker jag även nu. Tänk att så många därute kämpar med något så svårt som att klara av dagarna efter en cellgiftsbehandling. Det gör ont i mig och tänka på alla de föräldrar som måste se sina barn genomlida behandling och alla dessa barn som tvingas stå ut med illamående, smärta och känsla av förgiftning. Det är svårt att förklara för någon som inte varit där. Ett mörker och ett avgrundsdjup men ändå med en strimma hopp av att få kroppen att orka kämpa med sjukdomen lite till. Just nu känns det dock hemskt att veta att om några månader är det dags igen. Jag försöker tänka bort det just nu. Timma för timma är grejen just nu.